Älskade Azlan!

I lördags blev Azlan plötsligt sjuk. Han skakade i hela kroppen och hyperventilerade. Vi åkte direkt in till djursjukhuset där de konstaterade att han hade kramper. Azlan fick tre omgångar stesolid som inte hade någon effekt. Istället tvingades de söva honom. Veterinären vågade inte söva honom så djupt eftersom han inte visste vad som var fel med honom. Det viktigaste var att hans kropp fick slappna av då han hade en kroppstemperatur på 47 grader och en hjärtfrekvens på 166 som orsakades av kramperna. Hela lördagen satt vi hos honom och pumpade i honom narkos. Så fort den blev för lätt började han skaka igen. Det var så jobbigt att se honom och det kändes hopplöst då kramperna inte ville ge sig utan narkosen. Vi fick lämna honom där över natten. När vi åkte dit dagen efter hade han inga mer kramper men istället var han förlamad. Huvudet kunde han knappt lyfta och när han gjorde det kunde han inte kontrollera rörelserna utan de blev hastiga och överdrivna. Nu var jag övertygad om att han inte skulle överleva. Veterinären kunde inte säga säkert vad som vad fel med honom. Han trodde det var förgiftning av något slag men det kunde också vara ett virus eller något annat som blivit fel i hjärnan.
När vi ringde till djursjukhuset på måndagen blev jag glatt överaskad då jag fick veta att Azlan kunde stå upp med hjälp. Senare på eftermiddagen när vi besökte honom möttes jag av en helt annan hund. Han ställde sig upp och var med mycket mer med huvudet. Nu kände jag hoppet återvända.
Idag har Azlan fått komma hem. Han kan gå även om han är lite ostadig och han är mycket trött. Det finns goda chanser att han kommer bli helt återställd. Hela helgen har vi fått ett jättebra bemötande av veterinären och djurvårdaren som hade hand om Azlan och han har fått mycket god omvårdnad.
Vi kommer nog aldrig får reda på vad det var som hände med honom men mycket tyder på att det var förgiftning. Det är otroligt vad mycket tankar som går genom ens huvud när man är så nära att förlora någon man älskar så mycket. Alla gånger man varit arg eller trött på honom och alla underbara stunder man haft. Jag vet att jag tänkte att sista gången jag såg honom frisk var då jag hastigt stängde in honom och Lina i rummet. Jag var stressad tillbaka till jobbet så jag knappt tittade åt dem, sa inte hej då eller ens gav dem en klapp. Som tur är verkar allt gå bra och nu känns det som att jag aldrig kommer kunna bli arg på honom mer. Jag ska aldrig mer ta honom eller Lina för given. Det kan gå så snabbt.

Spårträning!

Idag var jag ute och tränade med Usse. Hon har också en malinois som är lika gammal som Lina och från samma uppfödare. Usse och jag brukar träffas ganska ofta och träna tillsammans. Idag hade vi bestämt oss för att träna spår. Spår innebär att hunden, genom markvittring, ska följa en människas fotspår. Polisen använder detta mycket för att spåra upp försvunna personer eller brottslingar.
Vid spår har hunden en sele på sig med en 15 m lång lina som föraren håller i. Spår finns i fyra olika klasser, appell, lägre, högre och elit. I varje spår läggs det ut apporter (små träpinnar) som hunden ska plocka upp och lämna till föraren som, efter avslutat spår, visar dem för tävlingsledaren. De visar att hunden har hållit sig i spåret. Antalet apporter varierar från varje klass. I appellen är spåret bara 300 m med två vinklar och tre apporter. Ägaren får själv gå ut spåret och det ska ligga 40-50 minuter innan man går det. I lägre klass är spåret 1 km långt med 7 apporter och det ska ligga i minst en timma. I lägre får man dessutom inte själv gå ut det. I högre och elit ökar längden, det blir fler apporter och liggtiden på spåret blir två timmar. Här får man inte heller gå spåret själv och dessutom inte veta vart det börjar. Hunden ska själv leta upp spåret. Till varje spårklass ingår dessutom en lydnadsdel. Även den blir svårare ju högre upp man kommer.
Jag tävlade appellen i somras med vinst och uppflytt till lägre. I vår tänkte jag försöka ge mig på lägre.
Idag la Usse och jag ut spår till varandra. Det svåra när man sedan går med sin hund är att inte veta hur spåret går. Jag måste lite helt på min hund. Det gick jättebra. Lina följde det korrekt och plockade alla 7 apporterna. Spår är väldigt kul och det är dessutom väldigt bra träning för hunden. Det får använda hjärnan och ofta blir den tröttare efter ett spår än efter ett riktigt fyspass. Då kameran var urladdad kan jag tyvärr inte bjuda på några bilder från dagens träning utan visar istället ett par bilder från i somras då jag tränade spår. Visst längtar man efter sommaren när man ser den gröna ängen?

Jag måste ju berätta hur det gick för min syster. Hon var på ultraljudet och det visade att allt var som det skulle. Bebisen var precis så stor som den ska vara. Däremot tyckte Johanna att hon såg en liten snopp. Vi har ju hela tiden trott att det ska bli en flicka men vi får se. Kanske blir det en liten kille istället.

Efterlängtad ledighet...

Nog för att man alltid ser fram emot att vara ledig ett par dagar men idag när jag jobbade mina sista timmar var det extra segt. Jag arbetar med samma boende varje dag och ibland blir det för mycket. De är fem stycken som är väldigt olika och som kräver olika bemötande men framförallt en av dem kan vara otroligt tålamodsprövande. De senaste dagarna har hon varit extra jobbig. Jag ska inte trötta ut er med att försöka förklara henne men innan jag gick hem kände jag bara att jag inte ville se henne mer. Det blir ibland så när man arbetar så tätt med samma människor som alla är krävande på sitt sätt. De suger musten ur en även om man behandlar dem helt korrekt. Sedan är man ledig ett par dagar, får en paus från dem och kan komma tillbaka med nya tag. Jag pratade om det med mina kollegor Peo och Janne idag och de känner ofta likadant. Jag uppskattar dem otroligt mycket. Vi har samma tankesätt, de är duktiga och erfarna och man kan prata med dem om allt. Det är skönt att få en bekräftelse på att jag inte är ensam om att känna så här ibland.
Jag pratade med min syster innan idag. Som att hon inte har nog så har det visat sig de två senaste kontrollerna att bebisen inte följer kurvan riktigt. Fram tills dess har hon (bebisen) växt precis som hon ska men inte nu. De sa att de inte behöver vara något utan att det kanske bara är en liten bebis. I alla fall ska hon på riktig ultraljudskontroll i morgon för att se att allt är bra. Hoppas verkligen att det är det.

Förlovningsdagen!!

Firandet av vår förlovningsdag blev till största delen lyckad. Emmeli och Karl kom hem till oss och delade en flaska vin de hade med sig innan vi åkte ner till stan. Tyvärr mådde Emmeli väldigt dåligt och fick ta en taxi hem redan under middagen. Mycket synd. Hoppas du mår bättre nu gumman och att vi inte blir smittade. Karl stannade kvar hos oss. Efter middagen, som var mycket god, gick vi vidare till Lagerlunden och tog ett glas vin innan vi åkte hem. Väl hemma satte jag och Kalle oss i soffan och myste en stund med ytterligare lite vin.
Idag på förmiddagen var Kalle och jag ute och gick i skogen med hundarna i en timma. Vi hittade nya jättemysiga stigar i Bokultet utmed skön. Det är alltid roligt när man hittar nya ställen att gå. De gamla blir snabbt enformiga. Hade tyvärr inte kameran med mig men ska ta med den nästa gång vi går där.
Jag efterlyser kommentarer till mina inlägg. Känns som att det inte är någon som läser det jag skriver när man inte får någon respons.

Grått och trist...

Så var det vackra vintervädret över och det är åter grått och mulet. Det har varit så skönt att slippa blöta och skitiga hundar som man måste torka av efter varje gång man varit ute. Som ni ser på bilden blir Azlan extremt skitig. Han har lera upp över ryggen och detta bara efter en promenad. Lina blir inte hälften så skitig.
I onsdags hade vi ytterligare en visning för en familj. De tyckte lägenheten var fin men för liten för dem. Vi har en som är intresserad men som ska titta på en annan lägenhet. Det börjar kännas stressigt. Det är bara i mitten av januari men tiden går fort. Om det åtminstone var några stycken som ville titta på den och någon kunde lägga ett rimligt bud. Dessutom är det svårt att börja packa så länge man måste ha visningar.
På söndag har Kalle och jag 3-årig förlovningsdag. Vi ska fira den på lördag med att gå ut och äta. Emmeli och Karl ska också följa med. Ska bli mycket trevligt.
Ikväll börjar Let´s dance och det se jag fram emot. Jag gillar det programmet. Tycker däremot inte att det är lika många intressanta som är med i år men jag kanske ändrar mig när jag sett det. Däremot hoppas jag att Blondinbella åker ut så fort som möjligt.

En vacker vinterdag på isen!!

Det har varit riktigt kallt några dagar. Var precis ute med Lina och då var det -12. Det är lite väl kallt men man ska väl inte klaga, hellre för kallt än plusgrader och regn. Idag hämtade Kalle mig när jag hade lunch och vi åkte ut till Hissö med Lina. Azlan är hos Kalles föräldrar över helgen om ni undrar varför inte han var med. Det har blivit en jättefin, tjock is med ett tunt lager pudersnö över. Lina tyckte att det var jättekul att springa rund och sladda. Inte tog hon det försiktigt precis. Var lite orolig att hon skulle skada sig men det gick bra. Passade på att ta lite fina vinterbilder.
Azlan däremot, som var med Kalles föräldrar ute idag, var livrädd och vågade sig inte ut på isen. Trodde att han skulle våga gå ut när det låg snö på men inte. När han väl gick ut lite skakade han. Undrar vad det kan bero på. Kanske var det bara för att han inte kände att han hade fast grepp under tassarna.

Nytt år och fler skotträdda hundar!

Nyårsafton var mycket trevlig. Jag, Kalle och Ullis åt och drack gott och vid tolvslaget skålade vi i "skumpa". Det smällde rejält runtomkring men båda Lina och Azlan tog det lugnt. Lina däremot passade av någon anledning på att hoppa upp i soffan, som ni kan se på bilden, vilket hon aldrig har gjort innan. Azlan är däremot ganska rädd när man är ute. Han blev rejälv skrämd av en raket som exploderade precis över honom vid nyårsafton för två år sedan då vi var ute tidigare på kvällen. Även i år gick vi ut vid 21.00 för att undvika för mycket raketer men det smällde en hel del även då. Så fort vi vände hemåt drog Azlan och ville in.
Pappa passar ju min systers hund Rasmus. Hans första nyårsafton för ca 8 år sedan blev han så skrämd av en raket att han rymde och inte hittades förrens dagen efter av ett par som var ute och gick. Varje nyårsafton efter det har min syster fått ge lugnande till honom men trots det har han varit så rädd att han till och med bitit sig själv. I år trodde min syster att det skulle gå bra utan lugnande då han är ganska gammal men det gjorde det inte. Pappa berättade att Rasmus varit så stressad och orolig att han blev rädd att han skulle få en hjärtinfarkt. Han sa att det var hemskt att se honom. Efteråt hade Rasmus nästan ramlat ihop vid pappas säng och sovit hela natten.
I år var det förbjudet att skjuta innan tolvslaget. Jag tyckte däremot att det sköts mer än vanligt. Det finns så otroligt många skotträdda hundar och när man börjar skjuta långt innan tolvslaget finns det ingen möjlighet för ägarna att skydda sina hundar. De kan ju inte ens gå ut med dem. Är det rätt att de som har rädda hundar ska behöva fly stan och sätta sig långt ute i skogen efter 18.00 för att folk inte kan acceptera lagen, som faktiskt kommit till av just denna anledning? Jag kan förstå att barn tänder lite smällare men att skjuta av värsta raketerna, det tycker jag inte är okej. Sedan är det dessutom en stor risk för alla som har en hund som ännu inte är skotträdd. Trots allt måste hunden gå ut. Har en jobbarkompis som har en boxer. Hans hund var inte skotträdd fram tills förra nyår. Han var ute med hunden tidigare på kvällen för att slippa gå ut vid tolv. Trots det sköts det av en raket bara en bit ifrån honom och efter det är han skottberörd. Jag vet att detta ämne berör mig extra då jag har hund och vet hur det är. Skulle Lina bli skotträdd skulle jag inte kunna fortsätta tävla med henne. Det handlar bara om en kväll om året men det kan vara den kvällen det händer. Som vi kan se med Rasmus och som med andra hundar jag känner till så vet jag att en hund som en gång blivit ordentligt skotträdd aldrig går att bota.