Jag minns det som idag. Dagen då jag av en slump åkte med en kompis som skulle titta på en ponny i Varberg. Jag letade efter en häst just då men trodde aldrig att det skulle bli dagen då jag mötte min drömhäst. När vi kom dit frågade jag säljaren om hon hade något halvblod till salu. Hon tvekade och sa att hon inte hade det. Bara en stund innan hade jag reagerat på en häst som vände sig om i sin spilta när jag gick förbi. Hon var svart med en bred vit bläs och stora vackra ögon. Det var hennes huvud jag föll för. Jag tog mod till mig och frågade vem den svarta hästen var. Säljaren svarade då att det var Mynta, ett treårigt halvblodssto som hennes dotter ridit in och var mycket förtjust i. Hon var däremot till salu. Då det var vinter och marken var stelfrusen kunde de inte visa henne men jag fick en video med mig hem där säljarens dotter red Mynta. Väl hemma såg jag videon om och om igen. Dagen efter ringde jag och sa att jag köper henne. Jag trodde aldrig att jag skulle köpa en häst utan att ens ha provridit henne men det var något som sa mig att det var rätt. Att det här var hästen jag letat efter.
Mynta kom hem och hon var underbar. Visst tog det tid för oss att lära känna varandra. Hon var en unghäst och jag behövde anpassa mig till hennes nivå då jag inte haft en unghäst innan. Det kändes som att vi lärde oss av varandra i början. I all hantering var hon underbar. Hon tog allt med ro. Vi red ut i skogen själva och inget av det var något problem. Tillsammans hade vi långa turer ute i skogen då vi bara njöt av naturen. Mynta litade helt på mig. Så småningom började jag träna för en dressyrtränare och han bara älskade Mynta. Han tyckte hon hade allt. Varje lektion för den här tränaren var som en dröm. Att utvecklas inom dressyren var mitt stora mål och jag hade funnit den rätta hästen för det.
En dag märkte jag att Mynta inte var som hon brukade. Vi åkte till veterinär och det visade sig att hon hade kotledsinflammation på båda frambenen. Mynta fick behandling, vi åkte hem och hon sattes i en sjukhage på ca 5*5 meter. Efter ett par veckor där var Mynta helt förändrad. Från att ha varit den där underbara, snälla hästen hade hon förvandlats till ett monster som jag knappt kunde leda in från hagen. Allt detta berodde på att hon inte fick ha sina kompisar och vara fri i en stor hage. Vi åkte till veterinären och behandlade henne ännu en gång och hon fick vila och fortsätta gå i sin sjukhage som gjorde henne så deprimerad.
Efter det här började jag sätta igång henne försiktigt. Jag red endast i skogen istället för på vår ridbana med sand som var tung för hästarna att gå i. I ett par veckor skrittade jag bara innan jag började trava och ansträngde henne bara korta sträckor.
Trots detta dröjde det inte så länge innan jag märkte att något var fel igen. När vi var hos veterinären och gjorde böjprovet var Mynta så halt att hon inte ens ville trava. Hon var halt på tre ben och veterinären dömde nu ut Mynta.
När jag förtvivlad ringde Myntas uppfödare bestämde de sig för att köpa tillbaka Mynta. Jag hade förlorat otroligt mycket pengar på alla veterinärbesök och efter allt jobb var jag slut. Just då var jag bara lättad över att de tog Mynta och att hon slapp avlivas.
Idag känner jag annorlunda. Jag har haft lite kontakt med Myntas nuvarande ägare och idag har hon fått två föl samt rids lättare utan problem. Idag känner jag att det här att jag sålde Mynta var mitt livs misstag. Jag kunde också låtit henne gå i en stor hage med kompisar och bara vilat i ett år eller mer. Kanske tagit ett föl.
Trots att det är nästan fyra år sedan saknar jag Mynta lika mycket. Precis som när hon vände sitt huvud om mot mig i spiltan den där kalla dagen vet jag att det var hästen i mitt liv. Hon var speciell. Lättlärd, het, snäll men pigg på allt. Helt enkelt hästen som hade allt. Nu får jag leva med mitt livs misstag men det går inte en dag utan att jag tänker på henne. Min allra högsta dröm är att åtminstone få träffa henne en sista gång. Jag har pratat lite med hennes nuvarande ägare via mejl men inte fått någon respons tillbaka. Jag förstår om hon är arg för att Mynta var nära att dömas ut men hon var inte i min situation och jag tror inte att någon älskat Mynta så mycket som jag. Jag älskar henne lika mycket idag och kommer aldrig att glömma henne. Om jag bara fick fem minuter med henne idag vore jag överlycklig. Min älskade Mynta! Jag saknar henne så!
