Leons 1-års kalas!

Jag vill visa lite bilder från Leons 1-års kalas. Han är med andra ord mindre än i förra inlägget.

Försvunna inlägg!!

Nog för att jag har varit dålig på att uppdatera de sista månaderna men jag vet att jag skrivit några inlägg från juli. Av någon anledning har de försvunnit. Blir svårt att uppdatera allt från dess. Jag tar det från den senaste tiden istället. Imorgon blir Leon 14 månader. För två månader sedan började han på dagis. Innan han skulle börja på dagis var jag väldigt orolig och ledsen. Tyckte han var så liten och kunde inte gå och trodde aldrig han skulle äta maten på dagis. Min oro visade sig vara helt i onödan. Leon kan ännu inte gå men han trivs bra på dagis och äter ofta bättre där än hemma.
Sedan han började där har han dock varit förkyld i princip hela tiden utom två veckor. Det har lett till vaknätter då vi fått sitta i soffan med honom för han inte kunnat ligga i sängen och flera nätter då han vaknat tidigt och varit igentäppt i näsan och hostat. Men det är nog bara att gilla läget. Det kommer nog att vara så här över vintern. Ofta tar det ett år för immunförsvaret att stärkas.
Just nu är han frisk (förutom lite hosta) och sover länge på morgonen men han lär nog åka på något snart igen. Det ända positiva man kan se är att varje förkylning eller annan sjukdom han har stärker både hans och vårt immunförsvar. Både jag och Kalle har åkt på allt Leon haft. Barnbaciller är inte att leka med.
Leon är just nu en riktig vilde som är på allt. River ut varenda skåp och låda han har möjlighet till och när han inte får som han vill blir han jättearg. Det krävs en del som förälder nu när man märker att han är mycket mer medveten. Att kunna sätta gränser och inte alltid låta han få som han vill. Det gäller att ha barnsäkrat allt och vissa skåp och lådor måste man låta han riva ut. Det där med att sätta gränser är svårare nu. Innan var han så liten. Nu är han i en "mellanålder" då han är för liten för att förstå en tillsägelse men för stor för att få tillåtelse att göra allt han vill som att slåss och vara på allt.
Jag visar lite bilder från senaste tiden.

Kusinerna!

Johanna och Elin var och hälsade på i förra veckan. Elin är nu lite över 2 år och är så förtjust i sin lilla kusin. Hon tar hand om honom och när han kastar ner sina leksaker, då han ska äta, så suckar hon men plockar upp dem åt honom gång på gång. Leon är också väldigt nöjd då Elin är i närheten men blir ledsen då hon går. De är för söta de två.

Egentid!

För första gången sedan Leon föddes är jag helt själv utan verken Kalle eller bebis. Kalle är i Göteborg och Leon hos farmor och farfar. Måste erkänna att det är helt underbart! Självklart saknar jag Leon också. Det är alltid delade känslor. Innan kan man känna att det ska bli så otroligt skönt att få vara ifrån honom ett tag (då menar jag eftersom han är inne i en väldigt jobbig period just nu) men så fort han åkt saknar jag honom. Men jag behöver det här. Det gör mig till en bättre flickvän men framförallt till en bättre mamma. Om det är något jag lärt mig av att bli förälder, och som även våra grannar sa, så är det att erkänna att det är skitjobbigt och att ta emot all hjälp som erbjuds. För hur mycket man än älskar sitt lilla barn så är det ett heltidsjobb att vara förälder. Jag skulle aldrig byta ut Leon och skulle han tas ifrån mig så skulle jag också dö. Det finns inget i hela världen som överskrider kärleken till sitt barn och det förstår man inte fören man har ett. För Leon skulle jag utan tvekan kunna offra mitt eget liv. Jag tar hellre all smärta i världen än att han ska behöva ha ont. Som min kusin sa till mig, om man visste hur mycket man skulle oroa sig för sitt barn hade man nog aldrig skaffat något. Leon är mitt allt!

Tiden går!

Då har det gått två månader sedan jag skrev sist. Nu ska jag verkligen försöka ta tag i den här bloggen och skriva lite oftare.
Leon har nu hunnit bli nio månader. Han rullar iväg men har även börjat hasa sig fram så kanske kommer han att lära sig krypa snart. Han vet vad lampan är och Azlan och han kan vinka. Vi ståtränar honom men han är ännu inte så förtjust i att använda sina ben så mycket. Just nu är Leon inne i en "gnällperiod". Han nöjer sig bara korta stunder och lämnar jag rummet blir han ledsen. Vad man än gör är han aldrig nöjd eller bara en kort stund. Det är förhoppningsvis bara en fas och dessutom är det väldigt varmt just nu som gör honom trött. Förhoppningsvis går det över snart för det är väldigt påfrestande att inte kunna göra någonting annat än att hålla Leon på gått humör.
Jag har nu två månader kvar av min mammaledighet. Kalle började sin semester idag och när jag börjar jobba ska han vara hemma en månad och skola in Leon på dagis. Vi besökte dagiset igår. Det var trevlig personal men mycket större än jag trodde. På Leons avdelning är de 15 men sammanlagt har de 80 barn. Känns lite jobbigt måste jag erkänna. Jag tycker att han är så liten och hade gärna velat ha honom hemma ett tag till. Men det kan hända mycket på tre månader och i mina ögon kommer han nog alltid att vara för liten för att börja på dagis. I det stora hela känns det ganska bra att börja jobba igen. Jag saknar mina kollegor. Fast det kommer ta tid att komma in i de nya rutinerna med lämning och hämtning på dagis och att komma hem med en liten kille som är helt övertrött efter allt som hänt under dagen. Men det är ju en del av livet det också och har vi klarat det hitintills så ska vi nog klara det med.

Lite bilder!

Det var ett tag sedan jag skrev. Tiden går så fort. Nu kan Leon sitta själv, även om han tippar ibland. Lägger man honom på en filt på golvet så rullar han iväg så det går inte lämna honom långa stunder själv eftersom han lätt rullar in i något. Här kommer lite bilder.

Leon sitter i sin stol!

Leon har nu fått sin första stol och han blev helt överförtjust i att det var ett bord till. Det satt han och slog på. Än så länge orkar han inte sitta i den så lång stund men roligt tycker han att det är. Att mata honom i den är däremot inte så lätt eftersom han vrider på huvudet hela tiden och vill titta på allt annat. Får nog bli babysittern ett tag till. Det är dessutom ganska skönt för mamma och pappa som kan hinna äta tillsammans medan han sitter i den.

Dopbilder!

Den 11 december 2010 döptes vår son i Växjö Domkyrka. Han heter Leon Karl Simon. Här kommer lite bilder.

Till minne av Lina!

Till slut blev vi tvungna att fatta det svåra beslutet att ta bort Lina. Medicinen hade inte den effekten som vi hoppats på. Hon hade fortfarande mycket klåda och snart kommer våren och då skulle hon fått det ännu värre. Jag kommer aldrig att få en sådan fin hund igen och jag saknar henne enormt mycket. Hon var en mycket kärleksfull hund som ställde upp till hundra procent när vi tränade och alltid ville vara till lags.
Lina fick somna in med huvudet i mitt knä och det var en av de svåraste stunderna i mitt liv. Jag kommer aldrig att glömma henne.

Träna på magen!

Ser tillbaka på 2010!

Nu är det ca ett år sedan jag fick reda på att jag hade en liten bebis i magen. Trots att jag väldigt gärna ville ha barn var det inte enbart lycka jag kände när jag såg det där plusset på stickan. Rädsla och oro var det jag kände först. Att få ett barn är det största ansvaret man kan ta på sig i livet. Det tog säkert en vecka innan jag började känna glädje över det lilla livet i magen.
Många säger att de är så lyckliga under graviditeten. Så var det inte för mig. Jag njöt inte utan var mest bara orolig. Jag var orolig över om han inte mådde bra där inne eller inte växte som han skulle och hade jag inte känt honom sparka så mycket en dag så oroade jag mig över det. Mot slutet hade jag väldigt mycket sammandragningar och då var jag rädd att de påverkade honom. Rädslan över att han skulle dö i magen fanns hela tiden där.
Sedan hade vi en extremt varm sommar som jag led mycket av. När man är gravid ökar kroppstemperaturen och hjärtat arbetar mycket hårdare och en tropisk värme på det gör det inte lättare.
Jag trodde jag skulle få missfall, att han skulle födas förtidigt eller få en svår förlossning eller kejsarsnitt men allt gick så bra.
Det enda problem vi har just nu är att jag har rasat i vikt och känner mig sliten pga amningen. I samråd med BVC har vi bestämt att jag ska försöka gå över på ersättning och smakportioner av gröt och puréer men Leon vägrar ta nappflaskan. Men i det stora hela är det ett litet problem. Han är frisk och det är det viktigaste.
2010 är det mest omvälvande året i mitt liv. Det är året då jag blev mamma till en underbar liten kille. Att se hur han utvecklas är något av det mest fantastiska man kan vara med om och det är jag och kalle som har skapat honom.
Jag bjuder på en bild då min älskade syster var nere och träffade Leon för första gången. Han är bara ca en vecka gammal där. Den andra bilden är för bara en vecka sedan. Tiden går så otroligt fort och det händer så mycket.