Nu är det ca ett år sedan jag fick reda på att jag hade en liten bebis i magen. Trots att jag väldigt gärna ville ha barn var det inte enbart lycka jag kände när jag såg det där plusset på stickan. Rädsla och oro var det jag kände först. Att få ett barn är det största ansvaret man kan ta på sig i livet. Det tog säkert en vecka innan jag började känna glädje över det lilla livet i magen.
Många säger att de är så lyckliga under graviditeten. Så var det inte för mig. Jag njöt inte utan var mest bara orolig. Jag var orolig över om han inte mådde bra där inne eller inte växte som han skulle och hade jag inte känt honom sparka så mycket en dag så oroade jag mig över det. Mot slutet hade jag väldigt mycket sammandragningar och då var jag rädd att de påverkade honom. Rädslan över att han skulle dö i magen fanns hela tiden där.
Sedan hade vi en extremt varm sommar som jag led mycket av. När man är gravid ökar kroppstemperaturen och hjärtat arbetar mycket hårdare och en tropisk värme på det gör det inte lättare.
Jag trodde jag skulle få missfall, att han skulle födas förtidigt eller få en svår förlossning eller kejsarsnitt men allt gick så bra.
Det enda problem vi har just nu är att jag har rasat i vikt och känner mig sliten pga amningen. I samråd med BVC har vi bestämt att jag ska försöka gå över på ersättning och smakportioner av gröt och puréer men Leon vägrar ta nappflaskan. Men i det stora hela är det ett litet problem. Han är frisk och det är det viktigaste.
2010 är det mest omvälvande året i mitt liv. Det är året då jag blev mamma till en underbar liten kille. Att se hur han utvecklas är något av det mest fantastiska man kan vara med om och det är jag och kalle som har skapat honom.
Jag bjuder på en bild då min älskade syster var nere och träffade Leon för första gången. Han är bara ca en vecka gammal där. Den andra bilden är för bara en vecka sedan. Tiden går så otroligt fort och det händer så mycket.
