För första gången sedan Leon föddes är jag helt själv utan verken Kalle eller bebis. Kalle är i Göteborg och Leon hos farmor och farfar. Måste erkänna att det är helt underbart! Självklart saknar jag Leon också. Det är alltid delade känslor. Innan kan man känna att det ska bli så otroligt skönt att få vara ifrån honom ett tag (då menar jag eftersom han är inne i en väldigt jobbig period just nu) men så fort han åkt saknar jag honom. Men jag behöver det här. Det gör mig till en bättre flickvän men framförallt till en bättre mamma. Om det är något jag lärt mig av att bli förälder, och som även våra grannar sa, så är det att erkänna att det är skitjobbigt och att ta emot all hjälp som erbjuds. För hur mycket man än älskar sitt lilla barn så är det ett heltidsjobb att vara förälder. Jag skulle aldrig byta ut Leon och skulle han tas ifrån mig så skulle jag också dö. Det finns inget i hela världen som överskrider kärleken till sitt barn och det förstår man inte fören man har ett. För Leon skulle jag utan tvekan kunna offra mitt eget liv. Jag tar hellre all smärta i världen än att han ska behöva ha ont. Som min kusin sa till mig, om man visste hur mycket man skulle oroa sig för sitt barn hade man nog aldrig skaffat något. Leon är mitt allt!
